Kvinnorna och kristendomen

Kvinnorna och kristendomen

Kristendomen är unik, eftersom den ger kvinnorna en sådan stark ställning. Det var så det började. Kvinnorna fanns under Jesu tid i samhällets marginal, de var utstötta, osynliggjorda och föraktade. Nya Testamentet är fullt av berättelser om hur Jesus upprättar dessa kvinnor och återger dem deras förlorade människovärde. Kring honom samlas rika änkor och prostituerade, gifta och ogifta, sjuka, handikappade och etniskt diskriminerade.

Jesus kallar tolv apostlar, alla män. Varför bara män? Därför att de hade en svårare process att gå igenom än kvinnorna. Männen måste lämna allt det som var dem givet och kasta sig rakt ut i det stora okända. För det krävdes mycket mod. Och det var kvinnorna som inspirerade och utgjorde förebilder. När Jesus dött som en förbrytare på korset skingras de tolv männen som han utvalt, alla utom den yngste, Johannes. Men kvinnorna – och Johannes! – följer Jesus till korset. Efter hans död tar de hand om kroppen och ger den en värdig begravning.

En av dessa kvinnor är Maria Magdalena, i katolsk tradition kallad ”apostlarnas apostel”. Maria Magdalena står till sist ensam kvar vid den tomma graven. Hon vägrar att ge upp och därför blir hon den som först av alla ser den Uppståndne och som sedan får i uppdrag att förmedla påskens glädjebudskap till de klentrogna manliga lärjungarna. Johannes står gömd och ser att hon ser. Han beskriver detta i det som är den vackraste texten i hela Nya Testamentet (Joh. 20).

Ytterligare en av de kvinnor som spelar en helt avgörande roll som förebild är Marta av Betania. Hon är den första som ser och förstår att Jesus är Messias, Guds son och världens frälsare. Enligt sydfransk tradition kom både Maria Magdalena och Marta som missionärer till Provence. Den modiga Marta begav sig uppför floden Rhône och lyckades få den fruktade krigsherren i Tarascon att anta kristendomen. Kvinnliga missionärer har med risk för sina liv gått i Martas fotspår under tvåtusen år.

Men själva ankaret och klippan är Jesu mor Maria. Efter sin sons död samlar hon de skingrade lärjungarna. Hon ingjuter mod och förtröstan i de förtvivlade männen. Efter den fyrtio dagar långa retreaten är också männen redo att gå ut i världen och sprida den kristna kärleksläran med livet som insats. Enligt ortodox tradition återsamlas de vid Marias dödsbädd för att tacka henne.

Under de första tre århundradena av förföljelser kämpade kristna kvinnor och män sida vid sida. Många unga kvinnor dog under de blodiga gladiatorspel som ordnades av den romerska kejsarmakten som underhållning. Blandina, Felicia och Perpetua var några av dem. Barbara, Margareta och Katarina torterades och avrättades därför att de vägrat ingå äktenskap med hedniska män. Det tolkades som trots mot fadersmakten och i förlängningen mot själve Kejsaren. Deras hävdande av bestämmanderätten över den egna kroppen utgjorde en förebild, inte minst för de många kvinnliga slavar som stod till fri disposition för dem som köpt dem. För dessa kvinnor utgjorde kristendomen ett löfte om en annan social ordning, formulerat av Paulus: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” (Gal. 3:28).

Under hela medeltiden spelade kvinnorna en viktig roll i Europa som abbedissor, nunnor, klostergrundare, visionärer, teologer och mystiker. Men i takt med att den rörelse som kallas humanismen vann terräng tystnade dessa kvinnliga röster. Humanismen detroniserade Gud och förklarade att det var människan som var gudomlig. Fast det var förstås bara mannen som sågs som Guds like. En och annan ”stark kvinna” kunde i bästa fall hyllas för sina – näst intill – manliga dygder. Och så har det fortsatt!

Reformationen i norra Europa innebar ytterligare ett förminskande av kvinnan. Alla nunnekloster stängdes. Helgonbilderna förstördes eller gömdes undan. Kyrkoväggarnas bildberättelser kalkades över. Kvinnans förebild blev en enda: den goda prästfrun, undergiven, mild och tyst. Men inom den katolska och ortodoxa kyrkan har de kvinnliga helgonen och Jesu mor Maria behållit sin starka ställning. Det är ett av skälen till att jag sökt mig till Nordisk-katolska kyrkan!

Margareta Skantze

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

error

Önskar du att fler får läsa detta?