Bönhörelse

Gud hör all bön. Vi har fått lära oss att ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er.” [Matt 7:7] Hur vet vi dock om vi blir bönhörda, i betydelsen att det blir såsom vår bön har framställts? Är bönen likt en önskelista eller en del av en dialog? Är denna dialog inte bara karaktärsdanande utan kan den leda till verklig andlig förvandling?

Att vara kristen är att besinna sig och befinna sig i Kristi kärlek och därmed älska Gud och människorna, vänner som fiender (Matt 22:37-40). Denna kärlek bygger på att följa Guds bud ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.” [Joh 14:15] Som kristna fallna människor söker vi försoning och förlåtelse. Vi uppmanas även till att sprida detta vidare och leva som vi lär; ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” [Matt 6:12]

Till skillnad från den ensamma passiviteten vid flimrande skärmar eller under så kallad transcendental meditation, alltså tystnader i tomheten, kan vi nå Guds Väg med bönen som metod. Bönen hjälper oss att förstå Guds vilja samt att uttrycka den vilja hos oss som sammanfaller med Guds vilja, så att vi inte missar målet (det vill säga syndar).

De uttalande orden, till skillnad från tom tystnad, hjälper oss att förstå våra känslor, i relation till Gud samt även till våra vänner och fiender. Blott tänkta avsikter leder ingenstans, då försoning och utveckling inte behöver föresatser utan ord och handling.

Ej heller tomt prat leder vidare, utan ”… när ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna. De tänker att de ska bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de, för er Far vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” [Matt 6:7-8]

Tilltagande vishet och verklig harmoni finner vi genom att be i Kristi Jesu namn i enlighet med Guds vilja. Gud deklarerar viljan och Vägen genom profeterna, Skriften och Traditionen, så det finns gott om källor för den som är osäker på Guds vilja ”och vad vi än ber om, det får vi av honom eftersom vi håller hans bud och gör det som gläder honom.” [1 Joh 3:22]

Att be i Kristi Jesu namn innebär inte att nämna Vår Herre vid namn samtidigt som vi önskar oss en Mercedes-Benz, en färg-TV och en helkväll på sta’n. Jakten på ytlig lycka hindrar oss från genuin glädje och andlig mognad samt att kontakten med Kristus Jesus riskerar att gå förlorad. Evangelisten Johannes gör detta tydligt: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.” (Joh 15:7]

Förvirrade fallna människor faller för frestelsen att begära i enlighet med egennyttans sug efter att vilja hava (förvärva; jmf. Luk 12: 30-34), istället för att vilja vara; det vill säga att leva i enlighet med Guds vilja, varför vi ber: ”Inledes oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo” [Matt 6:13]

Böneämnerna behöver alltså ligga i linje med Guds vilja. Vi behöver förstå att vår vilja behöver sammanstråla med Guds vilja för att det skall gå oss väl. Därigenom kan vi nå sann rättfärdighet, då Gud vet vad vi behöver, såsom ”Vårt dagliga bröd giv oss idag.” [Matt 6:11]

Bönhörelsen blir alltså bekräftelsen på att vår vilja ligger i linje med Guds vilja; att vi är på rätt Väg. Gud hör all bön och vill oss allt gott, varför vi ber med Vår Herres egna böneord: ”Ske Din vilja, såsom i Himmelen så ock på jorden.” [Matt 6:10]

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Sjätte Söndagen i Påsktiden: Att be i Kristi Jesu namn – Bönhörelse.
Läsningar: Jes 40:26-31; Ef 3:14-21; Joh 15:9-17.