Vilodagen är till för mänskligheten och skapelsen. När denna Gudagåva blir rätt helgad infinner sig en andlig styrka samt en levnadsvanepulsation som ger mycket goda förutsättningar för kroppslig sundhet och tilltagande andlig kraft. Att vila och prioritera det som stärker oss är kanske inte kontroversiellt i dagliga samtal, men inte alltid lika populärt att omsätta i ordentlig, regelbunden handling.
Vilodagen skall varken försummas eller skenhelgas (Luk 13:15-17). Två av vilodagens element att beakta är befrielsen i Kristus Jesus och Nåden. Genom förståelsen för Nåden blir det lättare att se att ritualistisk lagbundenhet, slaktoffer och trångsynt tvångsmässighet hör till det förgångna, alltså före Kristi Jesu gärningar. Därmed blir det lättare att förstå hur Vår Herre har befriat oss från förgängligheter, döden och dumheter. Denna befrielse är något att vara tacksam för var dag.
Att vila är att varaktigt avvakta tillsammans, som ett slags återhållet aktivitetsflöde i gemenskap. Vilan är likt en värdig, sammanförande vind som dröjer sig kvar i en behaglig bris som sällan stillas. Sann fysisk och mental återhämtning är inte betjänta av passivitet i ensamhet. Istället behöver vi en tillvaro i gemenskap på rätt aktivitetsnivå.
Likaså behöver vi aktivt och medvetet deltaga i Den Heliga Mässan för vår andlig återhämtning; alltså inte bara sitta tysta i kyrkbänken och glo och sjunga, utan vara i en verkande gemenskap i böner inför, och därefter deltaga i, Eukaristin.
En vanlig invändning mot kristendomen är lidandet i världen. Utan att gå till källorna om ursprunget till detta, nöjer man sig med att inte försöka genomskåda lidandet utan anklagar istället Gud, eller kristenheten, för att världen har blivit så eländig. Motsvarande summariska tänkande gäller förmodligen för de som inte vill begripa varför samhällen, marknader och maktordningar ser ut som de gör.
De som är det minsta intresserade av geopolitik har insett att Sverige står inför omfattande omställningar. Sveriges suveränitet, om den ens existerar längre, kommer att revideras. Genom dessa omvälvningar kommer (ytterligare) lidande att uppstå; ekonomiskt, mentalt samt inte minst andligt. Måhända blåser det till och med upp till storm. Den som vill förbereda sig rekommenderas Ef 6:10-18.
Guds härlighet har trängts undan i förgänglighet genom syndafallet och har därmed givit oss lidande som följd (Rom 8:18-23). Mänskligheten har vidare, av fri vilja, korrumperat sig själv och sedermera tillåtit att egennyttiga, härsklystna människor har kastat resten i slaveri. Varför skylla på Gud när det är vi som fortsätter att ge mandat till människor som är uppfyllda av girighet, högmod och blott sig själva?
Det finns dock ingen anledning till misströstan eller att anklaga Gud för att inte bry sig. Gud har givit oss en väg tillbaka till Hans härlighet genom Kristus Jesus. Denna väg ut ur vårt förfall är öppen för alla men för all del vare sig lättvandrad eller bekväm under fötterna, då den löper genom en separationsfront med världen. Den är emellertid värd mödan att vandra. Fråga vilken före detta missbrukare som helst om hur det var att bli ren.
De som inte har talat med före detta missbrukare vet dock kanske att de flesta kvinnor vittnar om förlossningen som bland det mest smärtsamma de har varit med om. Nästan samtliga medger att lidandet emellertid var värt det. Efter lidandet kom lättnad, glädje och kärlek; samt inte minst: livets mirakel blev konkret i en ny människa.
Mellan jordelivets krystvärkar kan vi nå förståelse för att någonting härligt är i kommande, genom att hålla oss till Kristus Jesus. Den havande modern befrias sedermera från lidandet; så även barnet, som sällan har det särskilt behagligt med att krystas ut i världen. Så kan även vi bli likt nya människor, genom Kristus Jesus, och inte bara bli befriade från världens alla eländen och förbittrande förgänglighet utan till fullo nå Guds härlighet.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Trettonde Söndagen i Treenighetstiden/efter Pingst: Befrielsen i Kristus – Den dövstumme mannen.
Läsningar: 2 Mos 23:10-12; Rom 8:18-23; Luk 13:10-17.
