”Vi ana furstar, där barn vi blicke, men vuxna kungar vi finna icke” (V. Rydberg Vattenplask). Många må känna sig kallade eller vilja framstå som ledare. Dessvärre utmynnar dessa falska kall inte sällan i att man vill vara chef, alltså någon som blott bestämmer, till skillnad från någon som med mognad och rättfärdighet leder till den gemensamma framgången och äran.
Konung är etymologiskt besläktat med ”kunnig” och har ett ursprung i ett slags förnäm ålderman för ett hantverksskrå, medan den fornnordiska varianten drott har en mer militär koppling som motsvarar härförare. Båda har på senare år tilldelats betydelsen motsvarande härskare och majestät. Konung är även besläktat med kön och således börd och ätt.
Det började ofta med att en konung valdes i ett sammanhang då man behövde en ledare, såsom enande kraft och gestalt, för samhällsutvecklingen och kommande krig. Så länge denne skötte sig fick ättlingarna fortsätta att regera, det vill säga ta upp skatt, prägla mynt, mönstra krigsmakt och föra örlog. Om man inte fick förnyat mandat kunde man ändå sitta kvar vid makten genom att kuva befolkningen med knektar, till dess att en konkurrerande ätt grep eller manipulerade till sig makten.
Även andra gamla tilltag såsom ’bröd och skådespel’, att ’söndra och härska’ samt motsvarigheten till att anlägga bränder och anställa elände över den egna befolkningen lider vi av än idag. Den moderna arvtagaren till monarkien, monopolslavekonomien, tillämpar inte bara distraherande skådespel utan även ett aktivt fördummande av befolkningen; till att bli intellektuella eunucker i vår tids harem av information.
Hur mycket ämbetslyx, smickrande optik och ljuv musik man än öser över jordiska konungar och drottningar, det vill säga vår tids härsklystna industrialister och krigiska penningpräglare, stannar dessa vid det världsliga mandatet och bör behandlas därefter (jmf. Matt. 22:21). Låt oss istället mönstrapå med Guds rustning (Ef. 6:10-18) och ansluta oss till Fredsfursten, Kristus Jesus, Frälsningens fältherre.
Vi som inte är intresserade av att bli förvärvade och flytta in i bankväldesbordeller eller hyckleriets högborg, där vi försummar mänskligheten och det mänskliga; vi riktar istället blicken högre och hjärtat djupare. När Kristus Jesus kommer åter i blickfånget från himlavalven för att döma levande och döda, stiger Han samtidigt upp ur våra hjärtans djup för den slutgiltiga sammanställningen på Den Yttersta Dagen.
Livet är en gåva av Gud. Då vi har förvaltat denna gåva under jordelivet kommer således Räkenskapens Dag. Den dömande Konungen avkunnar dock Domen i barmhärtighet, och vår skuld är redan betald i Hans blod. I denna Gudomliga barmhärtighet är Han likt vår rorsman över Nådens hav tillbaka till Guds rike. Låt oss dock ro för egen del i samma nådiga och kärleksfulla anda under våra jordeliv.
När Kristus Jesus kommer åter i absolut Gudomligt majestät för att döma levande och döda, skall vi alla falla på knä inför Honom; från utmärglade uteliggare, via åklagare och barnhandlare, till välnärda furstar. Även vår högdragna härskarklass och våra megalomana monopolister får lov att gå i andlig barndom, böja knä i ödmjukhet och med nådetacksamhet försöka förstå att de jordiska mandaten bara var ett slags luciferisk sortering av människor. Vår Herre tar emellertid emot oss alla såsom vi är, som om vi vore andliga barn (Mark. 10:14-16), dock utan förlorad värdighet, människokärlek eller tro.
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga Mässan
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Kristi konungens festdag: Den Yttersta Domen.
Läsningar: Dan 7:9-14; Kol 1:12-20; Joh 18:33-38a.
