Likt spelmannen på taket (’Fiddler on the Roof’) trallar vi gärna med i samtidens melodi om en önskan om ett burget liv; att allt skulle lösa sig ”om jag hade pengar”. Om än att pengar kan vara ett medel till att omsätta det egna arbetet i en arbetsdelning, så att vi kan ta del av sådant som vi inte kan framställa själva, kan pengar tyvärr bli till ett mål per se, istället för en försörjning och tillgång till livets förnödenheter och förnöjelser.
Överfokuserade på pengar, ett liv i välmåga och god förmåga, frågar dessvärre fåtalet sig vad detta innebär. Vad är pengar? Vem tillverkar pengar? Är betalningsmedel och skuld samma sak? Vem har rätt till (alltså äger) pengarna på våra bankkonton? Är det vi eller bankerna? Vem tillfaller pengarna vid en ekonomisk kris? Tyvärr blir dylika frågor bortdistraherade när vi har fullt sjå att leva på vår lön eller ständigt suktas av reklam och Hollywoodesk flärd.
Pengainnehav innebär ett slags materialistisk möjlighet eller världslig förmåga. Därmed utgör pengar och förmögenhet ett slags maktmedel; till att kunna köpa ting, utföra saker, hyra huliganer och muta människor. Är det däri lockelsen ligger; att kunna styra och ställa? Då hamnar vi i högmodets hallar, där ryggdunkningar hastigt kan övergå i dolkstötar. Med rikedomar och lyx hoppas vi kanske även att vi kan imponera på andra, eller oss själva, vilket leder till att vi går vilse in i fåfängans förvrängande spegelsal. Salomo förstod dock att tacksamhet, ödmjukhet och ansvarstagande är rätt väg (2 Krön 1:7-12).
Makt, rikedom och lyx är förmodligen den gamle ormens favoritagn. Vår Herre varnar oss för girigheten och förtydligar att livet inte handlar om ett överflöd på ägodelar (Luk 12:15). Rikedomar är för all del inte farliga i sig, men om vi förlitar oss på dem och kopplar lycka och framgång till pengar, gör vi oss beroende av girighetens berusning samt gör oss en avgudadyrkan (jmf. Luk 16:13). Därmed störtar vi djupt in i världens frestelser omgivna av sataniska snubbeltrådar.
De som trånar efter pengar drabbas av en förvrängd uppfattning att pengar höjer den mänskliga förmågan. Risken är snarare att vi blir mindre mänskliga, då ingenting av Livet kan värderas i pengar. Blott det världsliga har ett pris och blott det världsliga går att köpa för pengar. Låt oss inte förälska oss i världen (1 Joh 2:15-17). Gud vill oss såsom Han har skapat oss, utan lyxens illusoriska kosmetik. På grund av syndafallet och vårt vantolkade av den gamla Lagen, sände Han oss Kristus Jesus (Mark 10:17-27).
Kristi Jesu offergåva har återlöst arvssynden och tillintetgjort mörkrets rike i världen. I detta ingick en revision av den gamla Lagen och en förnyelse av mänsklighetens hjärtan. Revisionen sammanfattas med det yppersta budet: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” [Matt 22:37-40]
Trots att flugornas herre och hans världsliga hantlangare är skickliga på att distrahera oss och försöka dölja Kristi Jesu offergåva, kan till och med bankirer, tullindrivare, politruker och pengaväxlare alltid vända sig till Gud för att bli helade från girighet och snikenhet. Därmed kan vi återfinna oss själva för dem vi är, samt släppa försöken att gömma oss bakom rikedomarnas och förmeringens fasader; därtill inse att den yttersta förmågan alltid ligger hos Gud. Genom att be till Gud får vi allt som vi behöver (2 Krön 1:7; Matt 7:7; Joh 15:7).
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Nittonde Söndagen i Treenighetstiden: Vägen till Guds rike – Det yppersta budet.
Läsningar: 2 Krön 1:7-12; 1 Joh 2:15-17; Mark 10:17-27.
