Vår Herre inrider präglad av stilla, heligt förandligat majestät, medan vågor av hänförelse och ovationer utan like brusade fram genom folkmassan, medan man utbrast ’Hosianna! Han som kommer vare välsignad i Herrens namn!’ (Matt. 21:9; Joh. 12:13) Mycket av det entusiastiska jubelsvallet i den välkomnande människohopen kom från dem som hade bevittnat Lasarus’ uppväckande (Joh.12:17).
En annan del av entusiasmen kom av den messianska stämningen genom att Kristus Jesus red in i enlighet med profetian: ”Se, din kung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” (Sak. 9:9). Som så mycket annat som hämtar skäl ur känsloupplevelser, kom denna inställning att förändras.
Kristus Jesus gick frivilligt i döden, inte i att Han uppsökte döden, men i att Han ej undflydde den. Ödmjukhet betyder ’att mjukna med lätthet’, det vill säga man drar sig inte för att anpassa sig till omständigheter. Detta skall inte förväxlas med svaghet, vilket en del på Kristi Jesu tid gjorde, utan utgör att välja att inte ta strid (jmf. Joh. 18:11) eller att efterfölja någon som vet bättre (Guds vilja). Man kan även kalla detta för smidighet eller oräddhet; det vill säga man låter inte känslor grumla omdömet eller hindra handlingen.
Ödmjukhet är ett eftersträvansvärt ideal för mänskligheten. Istället för att känsloberusat strida gällande penningen, rasen, könet eller injektionen, skulle vi istället kunna försöka beskriva verkligheten i sakliga ordalag, där vi lyssnar på varandra och betraktar varandras förklaringsmodeller, medan vi gemensamt och värdigt bygger upp en representativ mosaik av verklighetsbeskrivningar (jmf. med vad som förr kallades för vetenskap).
Motsatsen till ödmjukhet är feghet och en inkrökt, omogen gensträvan. Våra samhällen har tyvärr underminerats av människor som är svårt drabbade av ett slags anpassningsstörning och en rigid, ideologisk indoktrinering. Hur kan vi hjälpa dessa tonårsliknande människor till inre endräkt och frigörelse?
Vi bör i varje fall inte gå in i meningslös polemik med automatiserade tankesystem; dock medan vi samtidigt står upp för våra dygder och ideal, i enlighet med Guds vilja. Genom att inte träta sinsemellan eller låta oss söndras och behärskas, skulle vi lättare kunna uppfatta övergripande fenomen såsom skuldmättnad, bestickningsnätverk samt härsklysten samhällsstyrning och -förgiftning.
Vi kanske borde fråga oss vad alla skenmeningsskiljaktigheter egentligen kommer ifrån? Trots att partiprogrammen och de kollektivistiska ideologierna är förvillande lika, träter partipotentater och dess politruker närmast oavbrutet, undantaget när de böjer sig för ovanstående fenomen. Varifrån kommer deras trätsjuka? Hur skiljer sig denna kamplystnad från när två barn drar i samma leksak? Är det vi, och den samhälleliga opinionen, som är själva leksaken?
Finns det ett sätt till att bryta eller stilla de världsliga tuppfäktningarna? Så länge deras strider egentligen bara rör de egna reviren och egennyttigheterna, kan vi lämna dem åt deras världsliga öden (jmf. Luk. 20:25). Dessutom, om vi vänder politrukerna ryggen, kanske de likt kivande barn som söker uppmärksamhet, besinnar sig och äntligen frågar sig själva vad de egentligen håller på med för dumheter, samt inte minst för vems skull de håller på.
I denna, vår känslofixerade tid bör vi vara försiktiga med att ständigt referera till hur det känns eller inte, utan istället skrida till aktiv, kristlig handling (jmf. Matt. 28:19-20). Kristenheten torde ha vett att förstå att om vi inte åter sluter samman i församlingar och gemensamt strävar efter att handla i enlighet med Guds vilja, blir vi förmodligen en del av känslostyrningen och den söndrande splittring som världens härskare och hantlangare så hårt strävar efter.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Palmsöndagen.
Läsningar: Matt 21:1-9; Sak 9:9-12; Fil 2:5-11; Joh 12:12-18.
