För att vi skall kunna bli fria behöver vi först förstå oss själva och vår belägenhet, så att vi skall kunna släppa taget. Medan vissa sitter i en gyllene bur, stretar andra på i en grå vardag, varav ingen egentligen har det så som de skulle önska. Den guldkantade tillvaron bländar oss till att inte kunna se oss själva för dem vi är, med risk för en lyxjakt in i en existentiell återvändsgränd. Den tröttsamma, men samtidigt varma, vardagen håller oss kvar i en repetitiv rutin där vi sällan hinner tänka efter eller orkar prioritera bortom det vardagliga. Kyla och tomma hyllor skrämmer.
Job förstod i sitt svåra lidande att det finns en ständig Gudomlig närvaro och rättvisa i skenet av mänskligt lidande samt att Uppståndelsen väntar efter vårt hårda jordeliv (Job 19:21-27). Job förstod att släppa taget om det förgängliga. Sargad samtalade och kontemplerade han i en stilla strävan till Gud. Alla klarar inte detta. Själavård finns för oss med mindre tålamod, uthållighet och återhämtningsförmåga.
Nöd drivs av brist. Brist på trygghet, brist på hem, härd och försörjning, brist på gott sällskap samt brist på kärlek. Från Gud kommer allt vad vi behöver. I skapelsen fanns allt som vi behöver, så rådande brister är definitionsmässigt konstruerade. Till och med i den fallna världen finns det mesta som vi behöver. De underskott som skrämmer oss är anlagda, inte sällan genom skenhot, byråkratilitanier och krigsskrammel.
I det sakramentala äktenskapet lovar bruden och brudgummen att älska varandra i nöd och lust. Håller vi vad vi lovar? Skilsmässostatistiken påvisar att detta löfte inför Gud, och den närvarande församlingen av nära och kära, inte alltid håller hela vägen. Vad får oss att svika varandra? Är det nöden eller vår egen trolöshet? Hur är det med vår kärlek till Gud? Består den i nöd och lust? Måhända Första Johannesbrevet 4 kan ge vägledning.
Vi säger att ”i nöden prövas vännen”. Vad gör så nöden med vår relation till Gud? Kan lidande vara en väg, genom Kristi Jesu Nåd, till sann tro och verklig vishet? Om vi som kristna har lovat att följa Kristus Jesus, kan detta även komma att innebära en delaktighet i Kristi Jesu lidande? Martyrerna nickar medhållande. Lidandets gåva är att vi lär känna oss själva, våra gränser och var vi har vårt hjärta. Vi lär oss vad vi är beredda att utstå för att nå vårt mål, eller om vi har satt upp ett skenmål.
Kristus Jesus betonar att vi inte skall vara rädda samt att Han är med oss alla dagar intill tidens ände (Matt 28). Varför är det så viktigt att vi stillar våra rädslor? Det sägs även att ”nöd gör tvungen vänskap”. När vi är rädda råder hög risk för att vi söker oss till sällskap eller sammanhang som vilseleder. När vi är rädda är risken än högre att vi söker oss till falsk trygghet, där lögnens och förgänglighetens drevkarlar driver oss in i hopplöshetens och förfallets skottlinje.
I en tid då många är förvirrade och modfällda, är det angeläget att vi alla arbetar för hoppet i Kristus Jesus och för visionen om, samt inte minst genomdrivandet av, det goda, gemensamma samhället (jmf. Fil 1:25-26). Likt Lasarus, är vi instängda och inlindade i världsliga bindlar. Vi är förblindade, inneslutna och mentalt förgrumlade för att kunna ta till handling. Vem och vilka enskilda intressen lindade in oss i förgänglighetens träldom? Vilka svekfulla marionetter distraherar oss och upprätthåller denna träldom?
Vi lever i en fantastisk tid av möjlig förändring, om än turbulent och svårbegriplig för TV-tittarna. De enda som kanske behöver frukta för att förlora sig själva är dem som har låtit sig korrumperas. Har man bäddat sängen åt lögnens far får man lov att vara beredd på att få ligga skavfötters med fanskapet.
Emellertid kan vi alla ångra oss och be Gud om förlåtelse. Nåden räcker till alla. När vi likt Marta och Maria inser att räddningen går genom Kristus Jesus kan vi sannerligen bli fria från förgänglighetens träldom. Vår Herre står redan och ropar på oss att komma till honom. Låt oss be för att allt fler skall låta sig kallas till Försoningens famntag.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Sjuttonde Söndagen i Treenighetstiden: Frigörelsen från förgänglighetens träldom.
Läsningar: Job 19:21-27; Fil 1:20-26; Joh 11:17-(28-36)46.
