Gläd dig, du som har fått nåd!

Gamla testamentet har ett rikt och mustigt galleri av bland andra: listiga Abigail, vackra Bat-Seba, svekfulla Delila, intrikata Ester, profetissorna Debora, Hanna och Hulda, församlingstjänarinnan Febe, lönnmöderskan Jael, förföriska Judit, längtande Lot, stammodern Rut, ränksmiderskan Rebecka samt dygdiga Susanna. I Nya testamentet är de främsta kvinnorna att betraktas som kusinerna Elisabet och Maria, mödrar till Johannes Förelöparen respektive vår Herre. Maria betyder den upphöjda och genom henne föddes Frälsaren. Frälsningen genom Kristus Jesus hade inte gått utan hennes medverkan. Vår Herre såsom Gud i mänsklig kropp och människa Gudomliggjord, alltså både fullt ut människa och fullt ut Gud, nedsteg till jorden genom Helig Ande och tog mänsklig form. Maria bidrog med den fysiska formen när Ordet blev människa. Maria var även hans mor och födde och fostrade honom under hans uppväxt. Påståendet att den kristna tron skulle förringa kvinnor och vissa kvinnors särskilda inflytande för mänsklighetens utveckling är svårbegriplig för alla som kan läsa bibeln.

Utan Gudsmodern Maria ingen Kristus Jesus. Självfallet var Maria blott en människa, men sedan länge utvald för detta särskilda engagemang för mänskligheten: “Men du, Betlehem Efrata som är så liten bland Juda tusenden, från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. Därför ska han överge dem fram till den tid då hon som ska föda har fött. Då ska de som är kvar av hans bröder få vända tillbaka till Israels barn. Han ska träda fram och vara en herde i Herrens kraft, i Herren sin Guds namns höghet. Och de ska ha ro, för han ska vara stor till jordens ändar.” [Mika 5:2-4] Till skillnad från Evas och efterföljande kvinnors möda och smärta (1 Mos 3:6) fick Maria besked om att inte vara rädd utan att glädja sig, då hon fått nåd av Gud. Maria var välsignad av Gud och inte belastad av syndafallets konsekvenser. Eva bröt mot Guds lagar och störtade kvinnligheten och därmed mänskligheten i synd och olycka. Maria fick möjligheten att återupprätta detta.

Maria inser allvaret i mötet med Gabriel och beslutar av fri vilja att ta emot Gud; att låta “det ske med mig som du har sagt.” [Luk 1:38] Vad skulle du själv svara en ängel som kom för att meddela att du skulle frambringa “den Högstes Son och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut”? [Luk 1:32-33]

Maria hade en invändning: “Hur skall detta ske? Jag har ju inte haft någon man” [Luk 1:34], vilket antyder hennes oskuldsfullhet och renhet, samt förtydligar att hon insåg att detta var någonting onormalt, övernaturligt, samt ett stort socialt risktagande att föda ett barn utom äktenskapet. Således var det inget lättvindigt beslut att reservationslöst proklamera: “Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt.” [Luk 1:38] I detta ligger Marias storhet; hennes karaktär och att frivilligt välja Guds väg trots riskerna, att förstå att Gud har en plan med henne och med glädje följa planen. Maria förstod att hon behövdes för mänsklighetens frälsning. Hon gjorde således ett offer, gällande hennes förmodade livsplaner fram till mötet med Gabriel, och litade på Gud.

Marias kusin bekräftar hennes särställning: “När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Ande och ropade med hög röst: ‘Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? När ljudet av din hälsning nådde mina öron spratt barnet till i mig av glädje. Och salig är du som trodde, för det som Herren har sagt dig kommer att gå i uppfyllelse.’” [Luk 1:41-45] I de efterföljande verserna beskriver Evangelisten Lukas hur Maria sedermera inser sin egen storhet. [Luk 1:46-49]

Guds verk om frälsning bygger på Marias frivilliga konfirmation. Hon var den rättfärdiga människa som var villig att föda den rättfärdige Människosonen, som i sin tur var frivilligt lydig Fadern och alltså var beredd att utföra ett uppdrag, ett offer. “Därför säger Kristus när han träder in i världen: Offer och gåvor ville du inte ha, men du har berett mig en kropp.” [Hebr 10:5] Om än att offergåvorna i det gamla förbundet symboliskt förebådade Kristi offer, var de i sig själva verkningslösa. “Brännoffer och syndoffer gladde dig inte. Då sade jag: Se, jag har kommit för att göra din vilja, Gud. I bokrullen står det skrivet om mig.” [Hebr 10:6-7] Det gamla förbundet var likt en övning, en repetition inför det skarpa offret i Kristus. Ett skarpt, fulländat offer kräver en beredd kropp, en rättfärdig människa som frivilligt följer Guds vilja. Marias länk i denna kedja var oundgänglig.

Som kristna vet vi att göra avkall och offer. Det handlar om att göra sig av med den världsliga barlast som egentligen tynger ned oss och ger oss slagsida. En slagsida som omöjliggör en stadig kurs till målet. Istället navigerar vi fel i en skenvärld full av separationer, kollisioner och ensamhet. När vi har förnekat oss vad som inte vill oss väl och bekänt våra egna synder kan vi ta emot Kristus Jesus och ta ut en välsignad, säkerställd riktning i livet mot Frälsningen och Himmelriket. Medan Maria bar på Kristus Jesus i sitt fysiska sköte skall vi bära Kristus Jesus i våra andliga hjärtan och likt Maria glädjas att även vi har fått del av Herrens nåd.

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Fjärde Söndagen i Adventstiden: Herrens mor Maria.
Mika 5:1-4; Hebr 10:5-10; Luk 1:26-38.