Profeter har i årtusenden försökt att förmedla Guds vilja, medan deras åhörare har varit varierande intresserade genom historien. Under det Gamla förbundet valde man inte alltid att vända om, utan slängde istället än mer offerdjur på bålen och hoppades på ett slags förlikning med Gud. Man markerade även sin egen stränghet genom att gräva ned och stena andra som ansågs överträda lagen. Gud sände således Kristus Jesus för att göra slut på denna meningslösa offer-religiositet och missriktade fördömelsementalitet, för att istället etablera Det Nya Förbundet.
För att dra uppmärksamhet till denna ofantliga gåva engagerade Gud profeten och förelöparen Johannes Döparen till att bana väg för Herren. Johannes Förelöparen var den störste profeten ur det Gamla förbundet, som likt en grovkornig enmansorkester spelade upp ouvertyren för Kristi ankomst. Trots Det Nya Förbundet verkar emellertid flertalet fortfarande vara ivriga att delta i ett slags förundersökning inför Domedagen. Det är som bekant lättare att anklaga syndabockar och döma andra än att i ödmjukhet försöka ändra sin egen livsstil och leva det goda exemplet.
Gällande Domen som kommer, skrev Paulus: “Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer.”[1 Kor 4:5]. Vår Herre varnade för att överförmynda sig själv och börja döma sina medmänniskor (Matt 7:1-4). Inom psykoanalysen är projektion ett begrepp för att försöka beskriva vissa människors benägenhet till att påtala brister hos andra som de själva lider av och skäms för, samt som väcker egna känslor som de inte kan hantera. Genom att projicera sina egna tillkortakommanden i ett anklagande sken av “jamen, du då!” försöker man relativisera sina egna (absoluta) handlingar, vilket utlöser en förmildrande inbillning i ett försök att göra dessa besvär lättare att hantera.
Den relativiserande projektionen är en (omedveten, reflexiv) känslostyrd metod, oftast driven av självförakt, till att försöka bryta sönder fulländade handlingar och försöka frigöra sig från ansvar; att försöka neutralisera sig själv i förhållande till andra och det som finns kvar av det egna samvetet. Detta skänker måhända ett slags kortsiktig tröst, men vi blir likt rädda, ryggradslösa barn som gömmer sig bakom kjolar av sin egen ensamhet; likt någon som längtar umgänge och ett sammanhang men vet bara att vara aggressiv och förolämpande mot andra.
Paulus skrev till församlingen i Korinth att “Alltså ska man se oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig.” [1 Kor 4:1-2] Vi kristna har till uppgift att vara pålitliga. Kristenheten skall utgöra en stadig kyrklig förvaltning med en tålig inre och yttre försvarslinje mot ondskan och förfallet. Profeter, martyrer och helgon visar oss att pålitlighet är möjligt genom kristen tro. När ondskans svall slår in skall ståndaktighetens murar hålla. När nutidens frestelser krälar sig in i våra hem och församlingar skall vi vara redo att sätta ned foten.
Varifrån kommer det att allt färre kristna står upp för sin tro? Världen och nutidens banerförare slungar för all del ut kaskader av märkliga anklagelser mot kristenheten och påstår att kristna borde skämmas. Be att få läsa de ihåliga underlagen och ‘förundersökningarna’ till dessa missvisande anklagelser. ”Jamen, korset kan kränka människor!” Ursäkta? Har man ens läst Nya Testamentet? Dessa anklagare är verkligen skyldiga en förklaring till hur ett kors kan kränka någon. Att ett krucifix skulle kunna göra detsamma blir ännu mera obegripligt. Det finns bara en som blir nedbruten av krucifixet.
“Jamen, alla krig, uppeldade häxor och den spanska inkvisitionen, då!” Som om det vore kristen tro som avfyrade granater och torterade med eldjärn.
Möjligen kan man fråga sig vad dessa sinistra anklagare har förstått av den fria viljan och det personliga ansvaret. Förmodligen har dessa begrepp också drunknat i de sinistra anklagarnas egna skam och hopplöshet, översköljda av kalla vågor med eländig ensamhet och förtvivlad desperation. Lackmustestet är huruvida utfallen är styrda av känslor eller sakfrågor. Låt oss återkommande be för dessa fragmenterade människor.
Så har vi istället Johannes Förelöparen, en lagom ödmjuk, ganska sjavig och högst mänsklig man. Skämdes han för sin tro? Nej. Han visade vägen. Inte minst för oss. Han visade att det är möjligt att som människa stå fast i sin tro och förvänta sig Kristus Jesus. Många martyrer förstod detta. Helgon levde enligt detta. Johannes Förelöparen talade även klarspråk (Luk 3:7-18).
Så gläd dig denna Gaudetesöndag! Inte bara åt Guds kärlek, Kristi Jesu löften och ‘Den Heliga Vägen’ [Jes 35:8], utan även att det inte finns någonting att skämmas för som kristen.
Stå fast vid den kristna tron och bemöt i ödmjukhet känslobetonade anklagelser med sakförhållanden.
Ställ vänliga motfrågor när kalla obegripligheter och frostiga emotionella eruptioner börjar hagla, och de kommer att upplösas i sin egen orimlighet till ett vårregn att vattna gemensam glädje, ömsesidig människokärlek och förlåtelse.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Gaudetesöndagen i Adventstiden: Herrens profet och föregångare Johannes.
Läsningar: Jes 35:3-10; 1 Kor 4:1-5; Matt 11:2-11.
0 kommentarer