Hur vet man att det är allvar?

Hur vet man att det är allvar?

Varför är det så svårt att förstå när det är allvar? Vad krävs för att vi skall bli klarvakna och inte tillåta oss själva att ånyo dra upp mobiltelefonen eller sjunka ned framför TV:n och somna om? Vissa av oss kanske inte vill lära sig om världens beskaffenheter och den frälsning som har brutit igenom villovägar, lögner och död. Är det av lättja? Av rädsla? Av separationsångest gällande det världsliga? Är det för att det världsliga är så välsmakande och smekande eller har vi som så kallade moderna människor helt glömt vad som är viktigt? Har avståndet till Gud blivit så långt att vårt behov av Gud har blivit obegripligt?

Vår Herre beklagade oförståndet och uppmanade till att ompröva varifrån åtskilliga människor hämtar sina ideal (Joh 8:43-45). I en värld av lögn och ständigt inflytande från lögnens fader, med följe, är det lätt att driva bort från Gud. Från att gå vilse till att vara vilse. Vi jagar efter förgängliga ting och platser som vi sett i glansiga magasin och flimrande reklam. Denna jakt verkar inte tjäna mänskligheten väl. Den driver oss bort från Gud. Denna jakt kanske kan förklara förvirringen av mål och vilja, hätskheten mellan människor och den vetyngda, meningslösa vardagen? En ytlig invändning skulle kunna vara att det alltid har varit så. Oaktat huruvida detta har förelegat en kortare eller längre tid, så verkar det som att vi blir tilltagande vilseledda av någonting som inte vill oss väl. Så hur skall vi ta oss ur detta?

Istället för att besinna oss och ompröva de världsliga målen, får vi höra att människan skall uppgraderas och att maskinerna skall bli både smarta och mer lika oss (nedgraderas?) samt att vi efter ett slags sammansmältning skall kunna arbeta mer effektivt; som om effektivt arbete i ett perverterat robotsamhälle skulle utgöra ett ändamål i sig. Vi inriktas mot människomaskinen istället för till Människosonen, med thanatosis istället för Theosis.

Gud vet att vi längtar det genuint mänskliga och det Gudomliga. Att vi har vänt oss bort från Gud och därigenom även förlorat oss själva. Redan profeten Malaki (som betyder sändebud) började förbereda mänskligheten runt 400 – 350 år före Kristi Jesu födelse på vad som komma skulle: “Se, jag ska sända min budbärare och han ska bereda vägen för mig. Och Herren som ni söker ska plötsligt komma till sitt tempel, förbundets sändebud som ni längtar efter. Se, han kommer, säger Herren Sebaot.”[Mal 3:1] Vår Herre bekräftar sedan denna profetia (Matt 11:10). När Vägen, Sanningen och Livet [Joh 14:6] så äntligen kom uppstod dock även förvirring, förevändningar och förhinder. Som profeten Malaki gestaltar (Mal 3:1-6) är det en stor omställning att bryta gamla vanor, att omvända sig och följa Kristus Jesus.

För att vakna behövs Sanningen. Sanningen kan dock vara svår att begripa om man länge har levt i lögn och därmed blir överrumplad. För att Sanningen inte skulle slå ned från klarblå himmel var Kristus Jesus rikligt förebådad. Om detta kan man läsa i Gamla testamentet. Vi var preparerade av profeter och vägen var beredd. Det förelåg rop i öknen och förkunnelse om omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. I Bibeln står att läsa om människans längtan efter Gud, om en väg tillbaka till Gud, ty ”allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger.” [Rom 15:4].

Så läs Bibeln och kyrkofäderna om Guds löften. Låt dig inspireras av tidigare kristnas andliga kamp och segrar. Världen har varit mörk och elak förr. Läs till exempel Efesierbrevet 5:8-20.

Med den grovkornige och rättframme Johannes Förelöparen var det ord och inga visor: “Han sade nu till folket som kom ut för att döpas av honom: ‘Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar. Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden.’” [Luk 3:7-9].

Vi kommer inte undan. Inga undanflykter kommer att vara giltiga. Så res dig upp ur förnekelsens TV-soffa och ensamhetens drapor på nätet, kavla upp ärmarna till bön och återbeträd vägen tillbaka till Gud. Inte med en suck utan med glädje och hänryckning. Gaudete! Gud har ju ingripit. Vägen till målet, till Himmelriket, är röjd. Stenig och krokig, för all del, men öppen.

Kritiker av den kristna tron kan påstå att Gud är passiv och inte griper in mot världens alla missförhållanden. Svaret torde bli att om man inte orkar ta sig igenom alla profeterna, läs åtminstone Matteus 11:12-15. Dessutom: Kristi Jesu födelse, förkunnelser, frivilliga död och uppståndelse är det fullständiga Gudomliga ingripandet. Genom Kristus Jesus återöppnades vägen tillbaka till Gud. Gaudete!

Lycka är att varje dag kan räknas till varje efterkommande dag som mål och mening. Att det hela tiden finns ett fruktbart sammanhang. Ljusets låga är överlämnad till dig att låta brinna vidare. Det fortsätter med dig.

Så hur vet man att det är allvar?

Sänk blicken från tecken i skyn.

Stäng av TV:n

Se dig i spegeln.

Där har du dig.

Där har du det.

Allvaret.

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Gaudetesöndagen i Adventstiden: Herrens profet och föregångare Johannes. Mal 3:1-6; Rom 15:4-9; Luk 3:1-6(9)

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

error

Önskar du att fler får läsa detta?