Likt den mänskliga tomheten bara har det yttre, det världsliga att förhålla sig till, har ondskan blott makt i fokus. Förmågan att förvilla och korrumpera det mänskliga, inklusive föröda det vackra, är ondskans enda triumf. Därutöver finns bara en banal, ljum likgiltighet; likt spindeln som vajande sitter i väntan medan brisen sakta blåser genom fångstnätet.
Det demoniska uppskattar när vi människor träter. Den privatägda politiken och de massmediala gestaltningarna har sjunkit så lågt att de utgör ett slags konfliktacceleratorer med en ständig sekvens av oroväckande eländen som pest och hungersnöd, samt krig och världsbrand.
Effekten går före verklighetsförankringen. Effekten blir vanföreställningar och rädsla som splittrar. Det är inte för inte som världens furste även kallas den store splittraren.
Även Hollywood-hemskheter hetsar oss till att tro att ondskan bara kommer i skenande stereotyper som rasande rymdskräcködlor, galna yxmördare och dånande bombflyg. Som om ondskan vore dum i huvudet. Det är den inte. Den är högst beräknande och slug, samt tar ofta till de bakdörrar som vi inte känner till.
Första blåsningen var att dupera folk i gemen att ondskan inte ens finns. Reservblåsningen är att om ondskans hantlangare väl skulle komma, är den blott så skräckinjagande övertydlig att ingenting annat är att befara.
Flugornas herre vet att lämna flugorna hemma när det skall ut och snärjas, förföras och vilseledas. Ondskan är lika charmig, snygg och rolig som den mest slipade sol-och-vårare; eller vardagsgrå, lagom bortkommen och harmlös som en svensk statsminister. Ingenting som skrämmer. Ingenting som väcker anstöt. Ibland tvärtom: ”Satan själv förklär sig till en ljusets ängel.” [2 Kor 11:14]
Ondskans agn är frestelsen. Om vi faller för frestelsen sjunker syndakroken in och rycker oss till fall. Fastetiden kan lära oss hur man håller emot och stärker sin självbehärskning. Vi lär oss också att se upp med lögnen, även när uttalad som skenbart vänlig och omtänksam (Matt 16:22-23).
Lögnens fader (Joh 8:44) företräder ett imperium av lögner, bedrägeri och förstörelse, med en strävan efter oförtjänt makt eller kunskap på bekostnad av andras välbefinnande och liv.
Vi har tillåtit oss själva att fördummas. Vi har själva ansvar för att återfinna Sanningen och inte låta oss vilseledas (Luk 21:8). Språket är vägen ut ur detta förfall och nyckeln till en sund skepsis och kritiskt tänkande (jmf. 1 Joh 4:1-6).
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Första Söndagen i Den Stora Fastan: Kampen mot frestelser.
Läsningar: 1 Mos 4:3-7; Hebr 4:14-16; Matt 16:21-23.
0 kommentarer