Är det verkligen så svårt att leva som kristen? Nej, inte om vi skall tro aposteln Johannes. Han skriver: ”Var och en som tror att Jesus är Kristus är född av Gud. Och den som älskar Fadern älskar också den som är född av honom. När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn. Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga, för allt som är fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” [1 Joh 5:1-4]
Så länge vi lever enligt Det Yppersta Budet (Matt 22:37-40), ja, då torde det kristna livet vara lätt att leva. Nu kryllar världen dessvärre av lögnare, vilseledare och frestare. Inte nog med att dessa gudsförnekare vill göra livet svårt för alla kristna, så att vi skall avfalla från vår tro, de ägnar sig till och med åt att korrumpera moralen hos alla vuxna, att emotionellt och fysiskt våldföra sig på våra barn samt att förstöra familjen.
Inte så uppmuntrande. Det är illa nog att parasitära politruker, den personlighetsstörda massmediala klassen och tarvliga krämare har låtit sig förföras och mönstrat på denna antikristliga armé av depraverade legoknektar, men att inte samtliga kyrkliga samfund rider spärr mot denna ondska är obegripligt – eller snarare otroligt. Vi bör dock påminna oss om Vår Herres ord: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” [Luk 23:34]
Det är inte lätt att älska sina fienden, men vi behöver göra det ändå för att leva enligt den barmhärtighet som vi ber Gud om (Luk 6:27-36). Innan vi faller i gråt över att så många vill tillintetgöra kristenheten bör vi påminna oss om den kraft som vi har tillgång till genom vår tro (Rom 8:31-39).
I denna kraft finns både Gudomlig kvalitet och mänsklig kvantitet. Det står skrivet: ”Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till honom: »Så skall din säd bliva.»” (1 Mos 15:5; 1917) Säden som Herrens Ord (1 Mos 15:1 & 4; det vill säga Guds Son) beskriver utgörs inte bara av avkomman från och med Isak, utan sedermera hela sådden av Kristi Kyrka.
Kristenheten är större än vi uppfattar den; kanske för att vi tillbringar mer tid med världen och med maskiner, än i uppbygglig gemenskap tillsammans med andra kristna människor i världen. Vi behöver vara uppriktiga vittnen för varandra, likt den blinde mannen i Söndagens läsning som inte påstår sig veta allt men som ändå vittnar om den tro och visshet som han faktiskt har (Joh 9:25).
Egennyttiga, kommersiella intressen har sammansmält med den kollektivistiska ideologin, medan befolkningen har separerats från verkligt inflytande och reella tillgångar. Förmaningarna till befolkningen från denna lömska legering är unison, såsom hur människor skall leva tillsammans eller tänka om vädret. När hörde vi en politiker eller tjänsteman citera Bibeln eller ett större företag framhäva Traditionen? När levde de någonsin som de lär?
De hycklare som försöker förpesta livet för kristna är emellertid inte så många som de förefaller, men de verkar genom masskommunikation. Samtidigt har de flesta (unga) människor berövats sin möjlighet till att komma till sann tro och vandrar därmed andligen frustrerade och vilsna i världen utan mål eller mening, vilket gör dem till lätta byten för medlöparmanipulation, vilket nyliga koproteinskampanjer har gjort plågsamt tydligt. De fördolda och genuint onda är en liten minoritet, som dessvärre har förhäxat en betydande majoritet.
Hur får vi då människor att se Sanningen? Hur kan vi hjälpa människor att inte bara få upp ögonen, utan att ordentligt kvickna till och börja att tänka själva? Kristi Jesu behandling med saliv och lera (Joh 9:6) verkar mindre angenäm, men skulle kunna betraktas som ett slags allegori över hur en oangenäm erfarenhet (spott och sand i ögonen), följt av konfrontationen som sedermera leder till insikt (den varsamma insmörjningen), med den efterföljande reflektionen (sköljningen i Siloam).
Vad som i förstone kan verka obehagligt, eller som till och med är mycket obehagligt, kan rubba oss och rädda oss ur våra vanföreställningar, otro och inlåsta positioner i världen. Ibland behövs just lidandet för att forma vishet. Vi skall därför bistå varandra, så att var och en skall kunna läka ut och bli stark som människa, inte minst för att kunna forma en sund gemenskap.
Som kristna skall vi kanske inte påföra våra medmänniskor onödigt obehagliga erfarenheter, men vi bör hjälpa dem att försöka förstå världen; även om detta kräver både obehagliga och oönskade sanningar. Måhända har kristna en ökad förståelse för ondskan, inklusive dess mer banala förgreningar, än vad gemene man har fått lära sig i utbildningssystemet och av massmedia.
Den direkta erfarenheten får emellertid var och en lov att gå igenom själv, för att sedermera gå stärkt ur konfrontationen, under det att man ständigt minns att man faktiskt är starkare än vad man tror och detta tack vare vår kraft i tron. Låt oss sedan ta emot våra medmänniskor på andra sidan erfarenheten, där visheten och vissheten är vunnen; inte för att säga ”vad var det vi sade?”, utan för att tillsammans prisa vår kraft och seger i tron.
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga Mässan
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Tjugonde Söndagen i Treenighetstiden: Kraft och seger i tron.
Läsningar: 1 Mos 15:1-6; 1 Joh 5:4b-13; Joh 9:24-41.
