Kräver ödmjukhet ett visst mått av insikt? Kan vi som inte tillräckligt vet, eller kan, vara ödmjuka i ordets rätta bemärkelse? Ödmjukheten är besläktad med ’tacksamhet’, ’hjälpsamhet’ och ’vänlighet’, men har sedermera kommit att sammanblandas med ’hån’ och ’skam’. Ursprungsbetydelsen förefaller vara mer synonym med ’vishet’, alltså relaterat till generös kunnighet och god erfarenhet.
Möjligen är det så att ju mer vi vet och har erfarit, i tacksamhet, desto mer förstår vi vad vi inte vet och vad som torde finnas bortom horisonten. Vi böjer oss därför inför det faktum att det vi trodde var allt, istället är långt större och annorlunda. Därmed öppnar sig alternativet att ställa lägre anspråk, då vi förstår att vi kanske skall vara försiktiga med vad vi önskar oss av livet och oss själva.
Samtidigt är det därmed även lättare att förstå att allt som läggs inför oss inte är kopplat till verkligheten. Krävs det ett visst mått av förståelse av verkligheten för att kunna förstå vad som inte hör till verkligheten? Såsom en van pusselläggare omedelbart kan se vilka pusselbitar som inte passar in i den större bilden, medan barnet försöker pressa ihop de bitar som borde höra ihop.
Måhända är det därför som ondskan och världens hantlangare tycks vara så angelägna om att fördumma oss, splittra eller isolera oss, samt kapsla in oss i små, separata segelsalar, via massmedia, inlåsningar och så kallade sociala media. Kan man ens vara ödmjuk i en fördummad ensamhet?
I en verklighetsfrånvänd tid, där allt fler tar oreserverade intryck från förmenta experter, programmerade maskiner och manipulativa massmedia, istället för att utgå från sina egna sinnen och sunda förnuft, är människor till synes mer lättlurade och lätthunsade än någonsin.
Ödmjukheten sitter ihopsjunken på avbytarbänken tillsammans med det bortglömda Omdömet och undrar hur dum och inkrökt mänskligheten kan bli. Mellan brödtuggorna på läktaren hurrar lejonparten av mänskligheten åt de skiftande, emellertid identiska skådespelen.
Det är möjligen lätt att sugas in i majoritetsopinionen, oaktat dess förankring i verkligheten, särskilt om man saknar kunskap utan bara går på känsla. Det är lättare att bli skedmatad med andras verklighetsuppfattningar än att tänka själv.
Motmedlen är dygdighet och självbehärskning (2 Pet 1:5-8). Ett annat motmedel är sann ödmjukhet. Korset som tecknas i våra pannor på Askonsdagen är ett slags ödmjukhetens sigill, med insikten om den jordiska förgängligheten, och en symbolisk signatur av Guds Nåd att vara tacksam för.
Askonsdagen är ett tillfälle för vittnesbörd och manifestation gällande vår uthållighet i tron, inte som en skenhelig uppvisning i hur kristen man kan (försöka) vara (Matt. 6:16-18). ”Skrymtad ödmjukhet är förklädd högfärd” (Celsius). Istället för tomma ceremonier och retuscherade självbilder är vi uppmuntrade att inrikta oss på hjärtats ångerliturgi och sann ruelse (Joel 2:12-19).
Låt den kommande Fastetiden vara som en hjärtats pilgrimsvandring, där vi upphör att planlöst flanera runt i vardagen, eller att gömma oss i massmediala distraktionsbunkrar, för att istället välja bort det som distraherar relationen till Gud, fördjupa oss i bön och se till vår nästa i kärlek.
Fastan är en metod att ta sig ur ”fördärv som på grund av begäret finns i världen.” [2 Pet 1:4] De påbjudna fasterätterna är ett sätt att bryta vanans makt och ett slags ekvivalent undvikande, alltså en övning i att frigöra sig från det köttsliga begäret.
Världsliga skatter eller himmelska skatter? Vi väljer. Vi väljer om vi vill vara hunsade slavar under tingen i världen eller genuint fria i ödmjukhet i Kristus Jesus. Köttets begär är likt ett andligt dragankare som lätt fastnar i syndens skeppsvrak och som då drar ned oss i det världsliga djupets fördärv.
Genom Fastetidens reflektioner kan vi lära oss att förstå världen, våra medmänniskor och oss själva, samt förbereda oss i djup tacksamhet för befrielsen genom Kristus Jesus som lyfter upp oss och för oss tillbaka till Gud. ”För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” [Matt 6:21]
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Askonsdagen – Den Stora Fastans inledning:
Den rätta fastan – Hjärtats omvändelse.
Läsningar: Joel 2:12-19; 2 Pet 1:2-11; Matt 6:16-21.
