Kristus Jesus blev förundrad vid två tillfällen: när Han upptäckte hemstadens nedslående otro (Mark. 6:6) respektive när en hövitsman, eller centurion, uttryckte sin djupa tro (Matt. 8:10). I det senare fallet går Vår Herre en främmande man till mötes, ett hedniskt, militärt befäl vars avsikter därigenom inte kan uteslutas vara helt ofredliga. Mötet bär emellertid på en välsignelse, genom tro och ödmjukhet, som ger försoning och andlig sundhet.
När politruker får slut på sina fraser och förolämpningar står det dem nära till hands att utropa: ”vi behöver enas i denna fråga!”, medan själva enighetens svar på samma fråga samtidigt blir underordnad. Detta utgör ett slags retoriskt knep som motsvaras av en lömsk omgruppering under utlyst vapenvila. I ett anständigt sammanhang sänder man istället diplomater vid vapenstilleståndet, det vill säga hyser en respekt för den andre men kanske inte för dennes åsikter eller position, samt att frågan dryftas med sakliga argument i en värdig debatt.
I kollektivistiska statssystem, där all mångfald hyllas utom intellektuell och politisk mångfald, avkrävs ett slags mentalt konsensus, där den världsliga makten inbillar kollektivet att enighet innebär total likriktning och att man därmed skall lyda eller ”gilla läget”. Till detta tillämpar den världsliga makten ordvrängeri och språkrevision. I ett sådant statsskick låter den världsliga makten gradvis hugga ner språkets rika skog och förvandlar successivt medvetna medborgare till att bli robotiserade konformister med mentala kalhyggen.
När en sådan exploaterad och språkberövad befolkning till slut kvicknar till, efter att det valutafinansiella styrsystemet havererar, lär både sorg och ilska välla in över deras hjärtan. Vissa hjärtan lär svartna och kräva hård hämnd för allt elände som har påförts dem i generationer. Att försöka hämnas är dock att göra sig till det som man försöker bekämpa. Detta våldets hyckleri medför enbart att vi störtar ned i en våldsspiral av vendettor.
Vreden och hämnden är reserverade för Gud (Rom. 12:19; 5 Mos. 32:35). Den mänskliga hämndeakten är begränsad till våra egna, smala upplevelser av verkligheten, i synnerhet när vi har en orealistisk och uppblåst självsyn; istället för att kunna åberopa den rättfärdighet som enbart Gud Fader Allsmäktig besitter.
Ondska kan dessutom bara besegras med godhet, likt ett djupfruset hjärta blott kan läka med rätt värme i en avstämd temperaturstegring (Rom. 12:14-18). Kristus Jesus har visat oss hur vi skall kunna närma oss detta. Vrede är inte någon sund, mänsklig reaktion, utan en vidunderlig, andlig urkraft som är för tung och het för ett mänskligt hjärta att försöka härbärgera (2 Kung. 3:27; Upp. 6:17). Istället för heligt vredgade blir vi människor bara blodtörstiga, avundsjuka och bittra, medan flugornas herre gnider händerna.
Ondskan ser bara utifrån sitt eget kyliga, materialistiska perspektiv och har bara sina lögner och stölder, sitt våld och sina gifter. Mänskligheten har emellertid ödmjukhetens lins till hjälp att kunna se att de korrumperades och depraverades dåd skulle kunna ha varit ens egna. Hur hade vi själva reagerat på guld och gröna skogar i ett desperat läge? Hur hade vi själva reagerat när vi eller våra barn hotats med stympning, skändning eller död?
De som söker Gud skall alltid välkomnas och de som innerligt ber om förlåtelse skall erbjudas försoning (1 Kung. 8:41-43). Dessvärre saknar ondskans användbara idioter tillit och befarar därmed att de skall bli utspottade, då de själva har bespottat sina medmänniskor. Gud hjälpe dessa manipulativa teknokrater och störda posörer ur en ockult hybris; de som inte skäms för sina egna lögner utan håller upp masker av påstådd dygd och förvrängd moral.
Hövitsmannen i Kapernaum visade, och till och med imponerade på Vår Herre, hur djupt tilliten kan sätta sin rot. Ett dylikt rotsystem håller upp starka stammar av stabil tro och storväxta lövsalar av salighetsförvissning och kärleksblom. Hoppets välvilliga bris vajar stilla dessa ståtliga grenverk som bär på det rättfärdiga livets frukter. Genom denna livskraftiga skog löper ödmjukhetens steniga stig till försoningens glänta, likt altargången leder fram till Eukaristins altare och Försoningen.
Innan vi går till altaret för att möta Herren själv i Den Heliga Mässan parafraserar vi Hövitsmannens ödmjukhet med: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg blott ett ord, så bliver min själ helad” (jmf. Matt. 8:8).
Låt denna ödmjukhet och insikt vara ständigt vägledande för oss; inte minst när vi skall försöka göra upp med vår tids alla arroganta och obetänksamma människor, inklusive deras ondskefulla handlingar, medan vi erbjuder genuint ångerfulla förövare vår förlåtelse (Matt. 6:12).
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga Mässan
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Fjärde Söndagen efter Epifanía: Jesus skapar tro – Hövitsmannen i Kapernaum.
Läsningar: 1 Kung. 8:41-43; Rom. 12:16-21; Matt. 8:5-13.
