Vem vill vara ett offer? Förmodligen är det få, inte minst då offer i högre grad har tilldelats betydelsen målsägande, det vill säga någon mot vilken ett brott är begånget eller som har lidit skada av en missgärning, eller åtminstone någonting som kan var obehagligt såsom ”intervjuoffer”. En annan införd betydelse är ett slags överdrivet uttryck för att man känner sig förfördelad.
I ursprunglig betydelse, att avskiljas som helig, kan en människa bara bli ett offer om hon av fri vilja försakar sig själv till förmån för Guds vilja. Den som inte erbjuder sig av fri vilja, har reducerats till ett byte; till skillnad från martyren, det vill säga sanningsvittnet, som förmodligen inte har för avsikt att plågas eller dö men som ändå är beredd att gå i döden för sin sanna tro.
Vem är villig att offra sig för någon annan? Offergärningen är beroende av offerviljan. Vad är det då som driver denna vilja? Kärlek. Den lidande kärleken utgör passionen, om än att passionsbegreppet har erotiserats och mer fått betydelsen ’blind och otämd åtrå’.
Kristi Jesu lidelse, det vill säga temat för Passionstiden, utgör en stark, sann kärleksförklaring till människan som gav en gudomlig kärlekshandling för hela mänsklighetens skull. Genom av Gud given fri vilja gick Vår Herre i döden för vår skull, så att alla människor skall kunna försonas med Gud och därmed undslippa dödens udd. Detta är att offra sig. Ett kristet offer som innebär lidande och död, men som ger liv.
Har möjligen offerviljan avtagit i egennyttans tidevarv? Ego-fixeringen torde vara motsatsen till offerviljan, då egocentrikern saknar självuppoffringens perspektiv för att istället bara se till sina egna fördelar, inkomster och prestige. Egocentrikern, eller narcissten, har sin fria vilja sargad av svek och övergrepp och är därmed, i undertryckt förtvivlan, oförmögen att ge upp sig själv.
Egocentrikern vanföreställer sig att ’ge av sig själv’ är samma sak som att ’ge från sig själv’. I desperation blir de till tomma, emotionella legoknektar som bara kämpar för kulissen av sig själva. Dessvärre kan denna störning överföras och spridas i ett samhälle. Vem vill sedan offra sig när det är oklart om någon vill offra sig för mig? I ett egocentriskt samhälle, vem skall ta det första steget?
Tilliten till Gud och kärleken till din nästa är vägen ut ur denna räddhågsna låsning. I en varm, sammanhållen gemenskap, såsom en församling, kan vi lära oss att se oss själva i relation till vår nästa.
Offergåvor behöver inte vara i blott blod och liv. Till skillnad från slaveri och skatt, kan vi frivilligt ge av vår kraft, tid och allmosor såsom offergåvor; att ge av sin tid till ensamma och av sina medel till andra behövande, medan de som inte har råd kan förena sig i förböner; ty Han som ger av sig själv ger liv.
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga MässanNordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Passionsöndagen: Det Nya Förbundets försonare.
Läsningar: 3 Mos 16:11-19; Hebr 7:22-27; Joh 11:45-53.
0 kommentarer