Palmsöndagen

Palmsöndagen firar Kristi Jesu triumfatoriska intåg i Jerusalem. Dåtiden hade möjligen hoppats på en mer pampig och dånande entré än inridandet på en åsnerygg. I varje fall i vissa kretsar. Förkärleken till utanpåverk gäller även i vår tid. Inget ont om fyrverkerier, festligheter och maffiga invigningar i sig, men det är lätt hänt att utanpåverket avleder oss från kärnan. Om de Olympiska spelen skall kännetecknas av en sportslig strävan och självuppoffring, är det någonting som avspeglar sig i invigningsceremonierna? Är melodifestivalen fortfarande en hyllning till melodin, till sången?

“Ja, men tiderna förändras”, kanske någon säger. Nej. Tiden bara går. Den gör eller förändrar ingenting. Det är utanpåverket som förändras och aldrig av sig självt.

En ödmjuk framtoning istället för en bombastisk image är en god förutsättning för att bibehålla sig genuin. Ett glansigt utanpåverk blir dessutom gärna en dominerande aspekt i sig, vilket kan märkas på att kommentatorer låser sig vid klädsel och gester, snarare än vad som utförs eller yttras. Allt ifrån otillbörlig kritik till ovidkommande kommentarer kan leda oss bort ifrån vad det vi ställs inför är i sig självt. Istället för att titta och tänka själva blir vi sondmatade med näringslösa plattityder. Fokus flyttas från det autentiska till det plastiska och det finns risk för att vi börjar missförstå.

Kristi Jesu intåg var inte för att göra sig till härskare över världen eller ens staden Jerusalem, även om somliga hoppades på detta medan andra fruktade detsamma. Kristi Jesu intåg i Jerusalem utgör en allegori för etablerandet av Guds rike och således inte berört av jordiskt utanpåverk. Än en gång hade Jerusalems invånare haft god tid att förbereda sig. Sakarja profeterade 500 år tidigare “Se, din kung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl.” [Sak 9:9; Matt 21:5; jmf. Jes 62:10-12 resp. Luk 17:20]

Rättfärdigheten behöver inga dundrande kanonader för att segra eller kaskader av guldregn till pris. Rättfärdigheten är en välsignelse i sig själv samt bär och förmedlar sig själv. Rättfärdigheten bryter snarare igenom utanpåverket och löser upp världsliga hinder och separationer. Kristus Jesus öppnade upp mellan den gammaltestamentliga tiden, med lagar och restriktioner, och det Nya Förbundet. Måhända någonting att hålla i minnet i vår tid när andra lagar och restriktioner väller in över våra samhällen.

Paulus skriver till församlingen i Efesos “På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen.” [Ef 2:12-16]

Den som missförstår Kristendomen att vara som en glädjedödande, all-asketisk och människofientlig våt filt över människans behov kanske säger “Nähä, så då får det inte vara festligt utan allt skall skalas av till järn, potatis och säckväv?” Inte alls. Om det är någonting som Kristenheten hyllar så är det livet; livet till att växa och mogna. Det är mänsklig utveckling i sin absoluta prydno.

Samtidigt är det inte svårt att finna moderna posörer som likt mellanstadieelever gärna delger oss hur duktiga de är på att dra in på inköp, resor, närande mat och livets goda, eller i varje fall duktiga på att tala om för alla andra hur spartanskt man borde leva. Inte sällan drar man in begreppen “miljön” eller “klimatet” och låter påskina att man vet vad man talar om.

För det första är det avgörande att förstå människans yttersta behov: behovet av Gud Fader Allsmäktig. Allt annat är underordnat detta grundläggande behov.

För det andra har Kristus Jesus själv uppmanat oss att ta det lugnt med att förmana andra: “När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: ‘Varför detta slöseri? Den kunde man ha sålt för mycket pengar och gett till de fattiga’. Jesus märkte det och sade till dem: ‘Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid. När hon hällde den här oljan över min kropp gjorde hon det inför min begravning. Jag säger er sanningen: Överallt i hela världen där detta evangelium förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.’” [Matt 26:8-13]

Låt den som vill använda, eller till och med spilla, sin olja göra så om det behagar vederbörande. Det är lätt att vara frikostig med andras tillgångar. Skynda själv till att hjälpa de behövande. Den sanne samariten tar inte medel av sina medmänniskor eller pådyvlar dem att göra det ena eller det andra. Den sanne samariten, långt bortom posörens utanpåverk och falska leenden, kavlar upp ärmarna och tar tag i vad som behöver göras samt delar med sig av sin egen värme och medel. Allt annat är hyckleri.

Antitesen till dessa poserande hycklare är Vår Herre. Kristus Jesus gav sig själv för oss. Denna fullkomliga gåva öppnade vägen tillbaka till Gud. Vårt sanna behov kom därigenom att kunna tillfredsställas. Paulus skriver vidare till församlingen i Efesos: “Han har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern.” [Ef 2:17-18]

På Palmsöndagen firar vi Kristi Jesu instiftande av Guds rike; att det gjordes tillgängligt för oss, genom Kristus Jesus och sedermera med hjälp av Helige Ande.

Självfallet skall detta firas med glädje, klang och jubel, så länge vi inte glömmer vad vi egentligen firar.

Fira Palmsöndagen genom att med lycka och liv följa Kristus Jesus.

Låt Palmkorsen vara en glad påminnelse i våra hem om denna jublande högtid fram till nästkommande Askonsdag.

Hosianna i höjden!

Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Palmsöndagen
Matt 21:1-9; Jes 62:10-12; Ef 2:12-18; Matt 26:6-13