För Guds skull(!) är ett tillrop som man möjligen hör mindre ofta i det nästan helt avkristnade Sverige. Vad är det då som vi borde göra för just Guds skull? Är uttrycket mer ett tecken på desperation, eller otålighet, eller avses att vi behöver Gud som anledning till vissa handlingar? Är uttrycket ett slags rop på solidaritet?
Varje människa har naturligtvis god anledning till att utföra handlingar enligt Guds vilja. Tillropet är emellertid inte ”ske Guds vilja!” utan ”för Guds skull!”. ’Skull’ är nära etymologiskt besläktat med ’skuld’ och ’skyldighet’, respektive tyskans ’plikt’, som avser ett ansvar för någonting.
Varje sund människa inser sitt personliga ansvar; ansvaret inför Gud och ansvar för sina handlingar. Om än att vi alltid är Guds avbilder, är vi emellertid besudlade av arvsynden. Detta utgör en tendens till att synda, men inte ett lagbundet tvång att begå synd. Vi väljer. Maskiner kör sina stela algoritmer. Ryggradslösa hänvisar till ödet. Genom den ständigt närvarande, flödande fria viljan väljer vi människor vår väg. Genom Bibelstudier och bön kan vi be Gud att visa oss vägen.
Solidaritet kommer från ’solid’, men har mer fått betydelsen ’förbund’ i vår tid. Dock är alla förbund definitionsmässiga frivilliga och ömsesidiga, annars är det blott tvång och diktat. I denna vår tid har korrumperade politruker tagit till en ny form av tvingande solidaritet, där vem som helst kan uppmanas till ’solidaritet’ enligt politrukernas vilja. Man följer en illogik i stil med: ”ni skall ta två huvudvärkstabletter och låsa in er för jag har ont i huvudet och är rädd”. Allt för få verkar se denna manipulation för vad den är.
Istället för att vi uppmanas att göra någonting för Guds skull, hänvisas vi till någonting för ideologins skull eller för en ideologisk samhörighet som inte existerar. Begreppet informerat samtycke vill man inte höra talas om. Man ökar istället trycket i manipulationen genom att dela in människor i att betraktas som ’solidariska’ eller inte. All dylik exploatering och indelning av människor är djupt antikristliga (jmf. Rom 10:12; Gal 3:28, Kol 3:11), om än mycket populära i samtliga politiska kretsar.
Vad som torde vara en större del av Guds vilja är att vi lever i relationer av rättfärdighet; inte minst till Gud själv, men självfallet även med våra bröder och systrar, där vi med fördragsamhet och kärlek ser vår medmänniska för den avbild av Gud hon är (jmf. Matt 22:37-40). Genom medmänskligt samarbete och mänsklig samhörighet, med Gud, hjälper och stärker kristenheten människan. Genom splittring och kategorisering stöter vi bort människor från varandra, vilket leder till ensamhet, rädsla och ännu sämre beslut.
Att göra Guds vilja är inget att förhäva sig över. Det är lika naturligt som att andas. Det är också lika livgivande. Vi tackar inte våra lungor, eller oss själva, för varje andetag vi tar. Lungorna arbetar mer eller mindre självständigt och ingår samtidigt som en vital del av organismen. Lungorna kan ej heller hosta upp sig själva för att försöka klara sig utan det organiska samspelet.
Vi borde emellertid oftare tacka Gud för att vi både kan andas samt att vi får del av Helige Ande och Nåden, genom Kristus Jesus – Vår Herre.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Septuagesima: Guds oförskyllda Nåd – Vingårdsarbetarnas Söndag.
Läsningar: Hes 18:20-29; 1 Kor 3:7-15; Luk 17:7-10.
0 kommentarer