Vad skall vi med kyrkor till? Flertalet kristna förstår innebörden av Kyrkan, men varför kyrkor? En hel del, till och med kristna, hävdar att kyrkobyggnader och kyrkorum inte ens behövs, utan att man istället kan bära sitt eget altare i det egna hjärtat eller promenera omkring i skogen och tänka på Gud.
Man kan se kyrkor som byggnader för synliga, andliga brohuvuden till Kyrkan (grundad av Vår Herre på jorden, Kristi kropp, med Kristus Jesus som sitt överhuvud), alltså en jordisk anslutning till gemenskap och Gudomlig relation. Gemenskapen är självfallet andlig, men har även en fysisk och mental dimension.
Då vi människor är konkreta väsen i skapelsen behöver vi även en konkret förankring i verkligheten, såsom vi behöver ett ombonat hem och kontakt med människor i kärlek. Utan dylika handgripliga kättingfästen hamnar vi lätt på glid.
Ingen blir gladare än flugornas herre när människor kommer på glid och splittras, distraheras eller förhindras från kontakten och relationen med Gud. Ett stort slag har varit att göra kyrkorna politiska, ljumma och förbommade. Den demoniska triumfen ligger i att göra Nattvardsbordet otillgängligt för människor, inte minst genom att inbilla oss att vi inte behöver det.
Vid Nattvardsbordet möter vi Vår Herre. Där och då. Konkret och fysiskt. Vi människor behöver riktiga möten i verkligheten för vår mänskliga värdighet, annars överger vi oss själva samt drabbas av bristsyndrom och förfaller. En öm smekning från någon i kärlek kan inte ersättas av en vänlig tanke vid ett skrivbord.
Skärtorsdagen firar Vår Herres instiftande av Eukaristin. Nattvardsbordet erbjuder hela mänskligheten sann frigörelse från fåfängligheter, synd, död och djävulen, när vi med värdighet närmar oss Det Heliga. Genom skärandet, alltså reningen, av våra själar då vi rannsakar oss själva i ånger gällande våra egna svek, undviker vi domen i ångest.
Deltagandet ”på ett ovärdigt sätt” [1 Kor 11: 27] skapar en sådan kraftig disharmoni med Det Heliga att det mänskligt själsliga kan andligen koagulera. Trots förtvivlan, desperation och världslig förvirring får vi varken glömma det fundamentala eller det sakramentala i Eukaristin.
Med vördnad, försoning och tacksamhet får vi ta emot Vår Herre, så att Han kan dväljas i oss och vi i Honom. Det är därför syndabekännelsen sker före Eukaristin, så att vi förbereder ett rent hjärta upplyft till Gud.
Vissa vill kollra bort Mysteriet och Det Heliga med att Vår Herre inte är en andlig och fysisk realitet vid Nattvardsbordet utan blott ett slags representation eller symbol, alltså en tom ritual för syns skull. Vad menar då Vår Herre i detta? Han säger: ”Detta är Min kropp… genom Mitt blod…” [Luk 22:19-20] Han är alltså närvarande i två gestalter.
Nattvardsbordet (i kyrkorna) är således åminnelseplatsen och för mötet med Gud själv. Nattvardsgången innebär även en sammankomst med församlingen som en del av Kyrkan. Där får vi andlig näring.
Därför behövs kyrkorna med sina Nattvardsbord, såsom vi även behöver tillgång på näringsrik mat från butiker och till helande sjukvård vid vårdinrättningar. Nattvardsbordet inbjuder till att vi botfärdigt skäras från våra synder. Nattvardsbordet är den plats där vi odlar genuin mänsklig glädje, styrka och fröjd.
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga MässanNordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Skärtorsdagen: instiftandet av Herrens heliga nattvard.
Läsningar: 2 Mos 12:1-14; 1 Kor 11:23-32; Joh 13:1-17.
0 kommentarer