Det är inte lätt att vara kristen i en tid när uppmärksamheten dagligen fästs vid det materiella. Vi förvillas att blanda ihop behov med begär och glömmer att våra jordbundna bekymmer är obefogade [Luk 12:22-32]. Det materiella distraherar oss från nådegåvorna, trots att Gud har skänkt oss överflöd och fortsätter att förse oss i vår förtröstan. Genom att ständigt framhålla brådskan med det materiella, såsom pengar, möjligheter och ägodelar, samt i tilltagande grad miljön, det vill säga våra yttre förhållanden och levnadsbetingelser, utsätts vi för stark påfrestning av det världsliga. Skrämda och förslavade försöker vi att komma ikapp vad som egentligen är vår egen otillräcklighet.
Om än att begreppet miljö har tilldelats en ideologisk innebörd, samtidigt som påfallande få talar om faktisk miljöförstöring såsom agrara monokulturer, uttömning av tungmetaller, sjukdomsalstrande kemikalier och hormonstörande ämnen, är det alltjämt starkt förknippat med liv och livsluft. Inte nog med att vi luras till att känna oss värdelösa i den materiella illusionen, vi luras att utgå från att själva livet är hotat.
När vi sedan vänder oss till vad vi hoppades skulle vara ståndaktiga kristna samfund, skönjer vi att flertalet har infiltrerats av det världsliga, uppslukats av det materiella och fått en slagsida åt det monetära. Likt övergivna skepp ser de på håll i förstone ut som man skulle kunna förvänta sig [2 Tim 3:5], för att vid närmare betraktelse visa sig vara övergivna. Utan kurs. Utan styrman. Fulla av trägnagare.
Joel stärker måhända de som misströstar över de kristna samfundens splittring och jordiska förslavning och förnedring. Gud kommer att ingripa. Joel profeterar att hut går hem [Joel 3:2] och att de som har ansatt och angripit Kyrkan både utifrån och inifrån kommer att få sin dom. Texten [Joel 3:3-5] kan tyckas vara hård och hämndlysten, men det framgår att det är ett svinhugg som går igen. Domen är befogad, för en attack som var djupt orätt; om än att många säkerligen faller under Lukas 23:34.
Den store splittraren har varit aktiv länge. I Pauli Första brev till församlingen i Korinth skildrar han sin oro för den splittring och de stridigheter som söndrar församlingar. Paulus betonar dock äventacksamheten för att “i honom har ni blivit rika på allt, på allt tal och all insikt, eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. Därför saknar ni inte någon nådegåva medan ni väntar på att vår Herre Jesus Kristus ska uppenbaras. Han ska också styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” [1 Kor 5-9]. Alltså: håll fast vid tron och bevara era nådegåvor! Förvalta den oerhörda, oersättliga rikedom ni redan bär på.
Plågsamt aktuell i vår tid beskriver profeten Joel människohandel, folkskingrande och stöld av guld, medan Paulus berör vad som inte kan stjälas. En frälsning som i sig själv inte kan förnedras eller förslavas. Hånas av världen och dess nyttiga idioter, för all del, men nådegåvan förblir i tryggt förvar. Emellertid bara så länge vi vakar över den – både i oss själva och i församlingen.
Evangelisten Lukas beskriver vikten av att ständigt vaka över våra nådegåvor [Luk 12:35-48]. Att vaka över den mognad som har tillerkänts oss i att förvalta nådegåvorna. Detta är ingenting att skjuta upp till sedan. Det är nu det gäller. Hela tiden. Att som kristen stå upp för sin tro i ord och handling.
Om det verkligen är så viktigt? Fråga martyrerna.
Att det redan skulle vara kört? Läs Rom 8:31 igen.
Vår Herre anförtror oss Hoppets och Kärlekens väg. Inte blott för vår egen lycka eller trygghets skull utan för att moget förvalta och föra vidare till våra bröder och systrar i Kristus. Att som vuxna människor deltaga i Kristi kropp.
Så håll lamporna brinnande och sprid Ljuset.
Stå på dig!
Vittna om vår kristna tro.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Andra Söndagen i Adventstiden: Herren kommer till sitt rike.
Joel 3:3-5; 1 Kor 1:3-9; Luk 12:35-48
0 kommentarer