Vi som arbetar inom sjukvården möter emellanåt människor som inte verkar vilja bli friska. Ibland får de öknamn såsom proffspatienter. Vem i hela friden vill inte bli frisk? Den som har förlorat hoppet. Den som sviktar i tron. Den som därefter har gett upp. Dessa hårt drabbade människor är bland sjukvårdens svåraste patienter och de far tyvärr mycket illa i det rådande materialistiska, teknokratiska systemet.
Detta mekanistiska system, som framför allt vill göra människor beroende av detsamma, uppmuntrar offermentalitet, passivitet och flykt undan eget ansvar. Resultatet blir emotionell och andlig isolering. Detta utgör ett förödande gift för mänsklig utveckling, i synnerhet för dem som har förhindrats att komma till tro och som har svårt att upprätthålla hoppet. Detta gift förhindrar mänsklig mognad och i synnerhet andlig mognad.
De teknokrater som vill förändra och detaljstyra mänskligheten via pengaflöden, lagar, skatt/bidrag, massmedia, kemikalier och vågrörelser känner näppeligen någon tacksamhet mot Gud. Istället för att förvalta de pund som Gud har givit oss, vill de ha mer, ha det för sig själva och ha det på sitt eget vis oaktat om det avviker från Guds väg. I värsta fall vänder sig dessa teknokratiska materialister mot Guds vilja till förmån för eugenetik, injektioner och neo-T4-aktioner.
Genom Dopet samt Kristi död och Uppståndelse blev vi befriade från syndens långsiktiga andliga skadeverkningar och den slutgiltiga döden (Rom 6:3-6). Vi tillerkändes möjligheten till att istället bli levande genom Kristus Jesus bortom syndens lamslående bojor. Syndare förblir vi, men synden är inte vad vi är utan vad vi gör.
Syndens verkningar kan komma att innebära kroppsligt och mentalt förfall och sjukdom, men framför allt leder syndahandlingar till att själen successivt skadas och slutligen till den eviga döden, vilket Kristus varnar för i Joh 5:14 (jmf. Rom 6:23). Vart skall då en själasargad syndare ta vägen? Själavåndor finner sällan tillräcklig läkekraft vid sjukhus eller vårdcentraler, om än att alltför många i ett slags desperation söker sig dit ändå.
Syjuntor, konserter och soppkök i all välsignelse, men kyrkan har en oumbärlig kärnverksamhet som inte står att finna någon annanstans: Nattvardsbordet. Där finns sann hjälp för andliga besvär och nöd. Eukaristin, den absoluta manifestationen av tacksägelse, är platsen där vår själ kan helas. Där och då får vi ta emot Herren själv.
Den lame vid Betesda mottog Kristus Jesus och Hans tillfriskande kraft. Ordentligt helad tog han därefter sina första steg på trettioåtta år till templet för att därigenom visa Gud sin tacksamhet (Joh 5:5-14); således från en förlamad passivitet till en aktiv tacksägelse.
Hur håller vi syndare bäst liv i hoppet? Genom tacksamhet. Tacksamhet för Dopet. Tacksamhet för Kristus Jesus. Tacksamhet för Livet som följer av Dopet och Kristus Jesus. Måhända är detta själva meningen med livet – tacksägelse – att omsätta livet i tacksamhet; att visa tacksamhet och att aktivt ge upphov till ytterligare tacksamhet.
Genom Kristus Jesus kan alla resa sig ur ett miserabelt själsligt tillstånd, för att istället röra sig in i Livet. Hur tar vi oss då ur den elakartade, nedbrytande passivitet som pådyvlas mänskligheten, för att istället omsätta tacksamhet i handling? Genom att vi lever enligt Den Gyllene Regeln (Matt 7:12; 22:37-40) och att vi deltager i Den Heliga Mässan med Eukaristin.
Genom Nåden och Eukaristin får vi tillgång till tacksamhet som en aktiv handling i gemenskap, det vill säga tacksägelse där Kristus Jesus helar oss. Därav följer en helhetshälsa av sann glädje, robust styrka, fullständig mening, rejält tålamod och ett oomkullrunkeligt hopp som sammangjutas i vår djupa tro på vår Herre Kristus Jesus.
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga Mässan
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Femtonde Söndagen i Treenighetstiden: Tacksägelse.
Läsningar: 1 Krön 29:10-14; Kol 3:16-17; Joh 5:1-14.
