På Andra Söndagen efter Epifania uppmärksammas Jesu återfinnande i templet, hur Herren kom till sitt tempel. Det är inte svårt att leva sig in i de våndor som Josef och Jesu moder gick igenom när de sökte efter pojken Jesus, som evangelisten Lukas kallar Vår Herre vid 12 års ålder (Luk 2:44). Våndan övergick förmodligen sedan raskt i lättnad, måhända förklädd till den orolige förälderns förebråelse, när de äntligen efter tre smärtsamma dagar längs Jerusalems gator och gränder fann pojken Jesus sittandes i templet.
Möjligen kände de sig även litet dumma, som man kan göra när man febrilt har letat efter någonting för att till slut inse vilket ställe där man först skulle ha börjat söka: det självklara stället. Som oftast inser man detta först när man äntligen har hittat vad man sökte. Ovissheten ramlar in i självklarheten. Vår Herres stilla förvåning över deras sena ankomst tycks bekräfta detta.
Innan de ens försökte att ta pojken Jesus i örat, kom de att förstå att det var precis det som Vår Herre hade gjort med alla dem som hade haft vett att lyssna till den oväntat förståndige pojken. Teologiskt tagit dem i örat. Hyfsat till dem till sinnet. Talat dem till rätta. Till skillnad från Josef och Jesu moder verkade inte Jesus ha sorgeslagits av en smärtsam separationen, utan varit upptagen med att gå i teologiska svaromål; likt en konfirmand som undervisar konfirmationsprästen, sittandes och kände sig som hemma i sin Faders hus.
Detta är ett av Jesu barndoms mysterier, som inte ens de två människor som torde ha känt honom bäst vid denna tid förstod. Här hade de som fromma föräldrar högtidligen tagit Jesus till templet varje år, för att vid åldern för motsvarigheten till vår tids konfirmation, förlorat Jesus i folkmyllret under flera dagar för att sedan få erfara ett slags omvänd adoption. Denna omvända adoption ägde emellertid ej rum med uppror eller avståndstagande. Snällt följde den teologiskt raskmogne Jesus med hem till Nasaret och hyllade därmed det fjärde budordet.
Maria gömde detta mysterium, samtidigt en av hennes sju sorger, i sitt hjärta. Kanske som en märklig modersstolthet legerad med känslan av en smärtsam separation. Vad som hände med Jesu jordiske adoptivfader Josef framgår inte. Evangelisten Lukas nämner honom inte mer. Måhända gick han ur tiden. Förhoppningsvis tog han ett fast steg in i bakgrunden, med ett stolt fadershjärta.
Mysteriet utgör även en belysning av att Vår Herre växte i visdom under sin jordiska levnad.
Å ena sidan: föraningen om att pojken Jesus bär på någonting extraordinärt i det att han går från att vara ett barn, men inte för att gå i Josefs fotspår som snickare utan till att vara Frälsaren född av Fadern.
Å andra sidan: även en uppmaning till alla oss människor att växa i vishet under vår jordiska pilgrimsfärd och mogna i vår relation med Gud Fader.
Så om tvivel och onda ränker, eller bara andlig oaktsamhet, har separerat dig från vår Herre, spring inte vilse längs larmande gator och bland förledande basarer. Det du söker finns förmodligen redan på hemmaplan, närmare än du tror, väntandes på dig. Istället för att försöka hitta dig själv i Bortre orienten, finn Vår Herre åter i Faderns hus!
Finn dig vid det allraheligaste; gå till nattvardsbordet och det nya förbundet, för att uppfylla ditt hjärta av kärlek i Kristus (jmf. 1 Kung 8:6-13).
Så kan vi, som Paulus skriver till församlingen i Rom, trots vår månglemmade skara gå upp i en enda kropp i Kristus (Rom 12:4-5).
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
Andra Söndagen efter Epifania: Vår Herre kommer till sitt tempel.
1 Kung 8:6-13 Rom 12:1-5; Luk 2:42-52.
0 kommentarer