Hur får man människors uppmärksamhet? Genom att ropa glädjebudskap om Livet? Genom att en omvälvande händelse bryter igenom vardagen och vanor? Johannes Förelöparen, i sin tur profeterad av Jesaja (Jes. 40:3), förberedde vår Herres ankomst med sin färgstarka framtoning, sitt mustiga språk och alternativa leverne (Matt. 3). Vår Herre fick sedermera människor att förstå att Han var Herren genom mirakler såsom ”…blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå.” [Matt. 11:5]
Begreppet respekt har på senare år parats ihop med tendensen till fysisk hotfullhet, inklusive att vissa kräver andras respekt istället för att den förtjänas. Riktig respekt kommer av att man blir imponerad av vederbörande och uppmärksammar de attribut som den andre har uppvisat som beundransvärda och eftersträvansvärda. Ett slags broderlig kärleksförklaring till någons belagda kunnighet och rika erfarenhet.
Motsvarande är det med tillit. Vi sätter vårt hopp och tilltro till vad som är beständigt och pålitligt, men också tilliten skall först förtjänas genom uppvisandet av trohet och fasthet (jmf. 1 Kor 4:2); måhända även att vederbörande lever som vederbörande lär. Det torde vara önskvärt att den enskilde, eller en hel befolkning, söker sig till vad som har befunnits vara en etablerad förtroendefullhet, alltså respektingivande och tillitsfullt, i enlighet med den fria viljan.
I moderna debattfora föreligger anspråksfulla tillrop om hur andra skall leva, oaktat den fria viljan. Påfallande ofta är det olika så kallade minoriteter, eller deras självpåtagna företrädare, respektive uttalade skräckhänvisningar till förestående meteorologiska katastrofer och hemska farsoter, som förmanar andra angående korrekt handel och vandel. Vi skall självfallet fortsätta att lyssna, men om vi slutar tänka själva och upphör att lita på våra egna erfarenheter kastar vi oss i famnen på en fördold kult.
Den använder sig av försåtligt forcerande begrepp såsom ’empati’ och ’solidaritet’, samt inte minst ’tolerans’, som egentligen betyder ’att ha överseende med’, men som på senare tid har fått innebörden ’att vara mottaglig för’. Istället för att ha fördragsamhet med sådant som man inte uppskattar, eller finner direkt olämpligt, fordras man istället att acceptera, till och med tvingas respektera, sådant som står i motsats till de egna erfarenheterna och livsmålen.
Detta är inte tolerans utan härsklysten införsel av ett slags ideologiska tvångstankar, då våra tankar, ord och handlingar separeras från våra egentliga intentioner och ideal. I tandem används därtill ofta en särlagstiftning, som dessutom underminerar allas likhet inför lagen. Således förvrängs ’fördragsamhet’ till ’föredraga’. Även denna betydelseglidning utgör den bistra effekten av den aktiva nedmonteringen av det svenska språket samt att människor inte står upp för sina ideal.
Kristus Jesus har alltid fördragsamhet med syndaren men aldrig med synden. Dessutom uppmanade Kristus Jesus alltid syndaren till omvändelse, bot och bättring (Joh. 5:14, 8:11). Denna tolerans utgör ett slags ursprung till den moderna, ideologiskt förvridna betydelsen av ’tolerans’. Gud vill att vi skall mogna och bättra oss. Detta borde vi människor önska av oss själva. Det finns gott om möjligheter gällande hur denna mognad kan ske. Kristus Jesus visar oss och är Vägen, vilken är kantad av profeternas illustrativa maningar och helgonens livskraftiga levnadsexempel.
Så föregå istället med gott exempel. Lev såsom du önskar att andra också skall leva. Låt de andra emellertid få välja utifrån sina egna intryck och ingivelser, till skillnad från genom tvång, skatter och repressalier. Håll inte minst i minnet att vi människor inte står under varandras dom utan Guds (1 Kor 4:3-5). Vi må i välvilja vägleda varandra, och tillrättavisa när det behövs, men det är Gud alena som dömer.
Vänd bort från de egna irritabilitetsbenägenheterna och låt istället våra nästas brister utgöra en ödmjukhetens spegel, för att bättre kunna göra upp med våra egna tillkortakommanden. Använd den andliga mognadens yxa till att hugga upp de egna, tunga ögonbjälkarna till sprakande kaffeved för våra egna uppvaknanden (jmf. Matt 7:1-5) och tag återkommande djupa klunkar ur vederkvickelsens kaffekopp.
Kristen tro är inte synonymt med inbillning, vidskepelse eller spekulation, utan en övertygelse om att även det som vi inte kan skönja, men som ändå är, kommer att komma inför oss när förutsättningarna blir de rätta; att jämföra med infraröd strålning (synlig värme), det pyttelilla senapsfröt (sex meter högt träd) eller kärlek (en blick med en förnimmelse). En öken kan i förstone te sig karg och död, utan mening eller mål, med blott otäcka kräldjur och bitande insekter. Sedan faller emellertid regnet från ovan, medan källvatten bryter fram, varpå ödemarken blomstrar upp och blir sjudande av allsköns liv (jmf. Jes. 35:3-10).
Finn glädjen i viljans triumf, att med glädje kunna titta tillbaka och inse att vi har mognat i anden genom det egna omdömet. Gläd er åt ankomsten av Livet! Sprid sedan glädjebeskedet (Matt. 28:19-20). Berätta att en Frälsare är oss född, som visar oss Vägen genom jordelivets ödemark tillbaka till Guds rike.
Gaudete!
Fr. Albertus Magnus
Den Heliga Mässan
Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, Sankt Nikolaus.
Gaudete-söndagen i Adventstiden: Herrens profet och föregångare Johannes.
Läsningar: Jes. 35:3-10; 1 Kor. 4:1-5; Matt. 11:2-11.
